Barnfattigdom och sommar

Jag sitter och tittar på Facebook och fastnar på ett inlägg där en vännina skriver om att idag är det skolavslutning för hennes son och nu väntar en lång sommar, ett enda långt äventyr med bad, besök på nöjesparker, skrubbsår på knäna från fantastiska cykelturer och dagar som är fyllda av skratt, sol och glädje. Den pojken har tur, för alla kamrater på skolan är detta inte en lika glad dag.

Jag minns mina egna barndomssommrar med förtjusning. Hur vi fiskade, tältade i trädgården. åkte på semester till roliga campingplatser, djurparken och långa dagar med matsäck på stranden. Jag växte upp under goda ekonomiska förhållanden, jag har aldrig upplevt att inte ha en cykel, att inte kunna följa med på skolresan eller att mamma tvingades neka mig en svalkande glass eller par sommarskor som inte är för små. Jag ser tillbaka med tacksamhet för idag vet jag att nu som då är detta långt ifrån många barns verklighet.

Vi drog igång ett evenemang på Facebook för att samla in möjligheter för ekonomiskt utsatta barn i sommar, vi välkomnar allt från presentkort på kläder och mat till biobesök och glass. Sommaren ska vara en tid av glädje men för många barn och deras föräldrar är det istället en ångest över att man inte ska få det att gå ihop, en oro när skollunchen inte kommer serveras på oändligt många veckor, en oro som vi läser om varje dag i de mail vi får. Jag beundrar våra fantastiska handläggare som varje dag så enträget håller humöret uppe och hjälper så gott de kan, försöker stötta och uppmuntra de som upplever att ingen längre bryr sig, ingen längre ser eller hör. Efter evenemanget publicerats fick jag detta mail av en gammal vän.

“TÄNK om någon som du hade funnits när jag var liten. Kommer så väl ihåg på somrarna när alla kompisar skulle till utebadet och bada, vi kunde aldrig följa med, och det kostade 5 kr att gå in. Eller alla gånger vi GICK hela vägen till badstranden, på vägen hem en gång gick vi förbi en villa med en familj som satt och drack saft…jag var sååå törstig och önskade mig ett glas saft…men jag fick dricka vatten. Detta är ju bara en bråkdel av hur dåligt vi hade det.När jag har pluggat färdigt och börjat tjäna pengar igen så har du en här som kommer att hjälpa till.”

Skammen och rädslan är ofta stor bland de mammor, pappor och ibland barn som vänder sig till oss med sitt rop på hjälp. Vi vill med Er hjälp visa de 250.000 barn runtom i Sverige som lever i ekonomisk utsatthet att VI finns här, vi ser er, vi hör er och vi vill hjälpa, låt oss hjälpa. En reporter frågade mig om det varit ombytta roller, hade jag vågat be om hjälp? Jag tror det är första frågan av tusen jag fått som jag inte kunnat svara på. Att be om hjälp är något som för många av oss är oerhört svårt.

Jag hoppas även att vi med den grund vi skapar tillsammans för ett bättre samhälle där alla barn ska få höras och synas och få det dom behöver. Att vi genom detta också visar våra egna barn, som kanske har bättre förutsättningar att vi har olika möjligheter i livet, att tvätta borta rädsla och fördomar så att alla barn tar med sig den lärdomen till skolmiljön och visar en större förståelse för sina kamrater.

Er medverkan är så oerhört viktig, då och då publicerar vi tackmail från familjer och vi får även ta emot otroliga mail från Er givare om Era upplevelser. Det betyder mycket för oss att få läsa om era erfarenheter. Idag finns det ännu dem som tvivlar på att barn faktiskt lägger sig utan mat i Sverige, ge mig en stund av din tid och en om du kan avvara en liten kasse mat eller dina barns urväxta kläder så ska du få en adress till en familj som desperat behöver hjälp. Låt en mamma öppna dörren till en värld som kanske ser ganska mycket ut som din egen men du kommer inte behöva en lång stund innan du förstår vad det handlar om. Barnens ögon när dom ser färsk frukt, den blyga lite besvärade tonåringen som ger dig en kram du kan leva på i evigheter för att du lämnade henne ett par sommarskor..En mor eller en far som kanske berättar lite av sin historia, det är nämligen så att för många av oss är man bara en oväntad räkning, en separation, en tids sjukdom bort från att inte kunna sätta mat på bordet eller skaffa barnen de kläder de behöver. Jag kan se tillbaka på så många små händer, tindrande ögon, leende munnar och känna som armar runt min hals från alla matkassar jag fått äran att lämna över. Jag minns den unga mamman som kände igen mig här i min hemstad som med tårar i ögonen gav mig en kram i mataffären strax efter jul och hur hon viskade att “Tack, utan Er hade vi inte kunnat fira jul”. Den största gåvan är inte att få, den största gåvan är att ge.

Det känns lite konstigt att minnas tillbaka till julen så här är solen lyser utanför fönstret och sommaren är här, den där långa fantastiska sommaren som alla barn borde få glädjas över.

Linda Hellquist, Generalsekreterare