Tar du med gummistövlarna i morgon?

Hösten 2013 var jag var en mamma som berördes av en annan mamma som berättade om en tuff tillvaro som ung mamma med dålig ekonomi. Jag vill idag berätta lite om denna mamma som kom att påverka mig så starkt och fick mig att förstå vilka behov som kan finnas bland utsatta barn i vårt samhälle. Det här är berättelsen om Veronica, hennes lilla dotter och ett par gummistövlar

 

.gummistövlar

Oktober 2013

Jag minns inte längre exakt när Veronica som vi kan kalla henne första gången mailade oss men det var i organisationens begynnelse. Jag satt natt som dag vid min dator och försökte koppla ihop behövande familjer med givare runt om i Sverige. Jag minns dock exakt när på dygnet jag öppnade hennes mail. Det var natt sedan länge, eftersom jag själv har två små barn borde jag sovit för längesen. Men det låg många obesvarade mail i vår inkorg och jag tänkte hela tiden, ett mail till. Mailet från Veronica blåste bort min trötthet och fyllde mig snarare av en känsla av sorg över deras situation men också av stolhet över att få vara den hon valde att öppna sig för. Inget känns bättre än att få vara den som får hjälpa den som ber om hjälp.

Veronica var ung och ensam med en liten dotter. Dotterns lilla oskyldiga ansikte på bilden hon skickade mig efter vi haft kontakt ett tag finns fortfarande kvar på min näthinna som ett ledmotiv för allt vi vill åstadkomma. Veronica och hennes pojkvän blev gravida i slutet av gymnasiet och när hennes vänner gick vidare till högskolor, resor och arbete fick hon sitt första barn. Relationen till föräldrarna blev ansträngd av att dom valde att bilda familj så tidigt och vännerna försvann in i sina nya liv. Det blev en tuff tid för de unga föräldrarna. Dottern hade kolik och de sömnlösa nätterna var oändligt långa. Men kärleken fanns där den första tiden och dom gjorde sitt bästa för att hålla ihop sin familj. Men sedan började det förändras, pojkvännen började ägna allt mer av sin tid åt att vara med vänner och Veronica var ofta väldigt ensam med den lilla flickan. En dag kom pojkvännen inte hem igen, han flyttade hem till en kompis och drömmen om deras lilla familj var över. I början hade hälsade han på sin dotter ganska ofta men besöken ebbade så småningom ut för att sedan upphöra helt.

När Veronica kontaktade oss var hon ensam, ledsen och desperat. Hennes föräldrapenning på lägsta nivå räckte aldrig till för att få ihop det till dom basala behoven. Som alla andra föräldrar i den situationen satte hon barnet främst och vissa dagar avstod hon själv att äta och andra dagar åt hon ris och gröt. Någon lyx som nya kläder och skor var det inte tal om. Hon skrev till oss och bad om hjälp med en matkasse och kläder till dottern. Allt hon hade var urtvättat och minst en storlek för litet. Flickan hade nyligen börjat förskola 20 timmar per vecka och här händer något som än idag får mitt hjärta att bulta och min mage att dra ihop sig till en hård knut.

När dottern skulle börja fick hon en lista från förskolan med vad som behövdes. Inget konstigt i det, extrakläder, mössa, regnvantar, regnkläder, fleece och gummistövlar. Problemet var att Veronica inte kunde köpa gummistövlar och hade ingen att be om hjälp. Regnkläder köpte hon begagnade men dom var i dåligt skick och jag minns hur hon beskrev resåren som krullig och uttänjd och hällorna under regnbyxan hade stora knutar eftersom dom gått av flera gånger. Förskolan uppmanade Veronica att skaffa lite lämpligare regnkläder och påminde dagligen om gummistövlarna. Veronicas ursäkter var slut, det sista i världen hon vågade göra var att erkänna att hon inte hade råd till stövlar. Ångesten började krypa på ganska snabbt dessa förskoledagar och hon började undvika att lämna en viss tid när det var den personal som alltid brukade fråga och vissa dagar åkte dom helt enkelt inte dit alls.

Jag sov inte mycket den natten, tankarna for hit och dit om hur jag skulle kunna hjälpa dem. Efter bara några timmar gick jag upp igen och gick loss på förrådet. Plockade fram allt jag kunde hitta efter min dotter som var något äldre. Jag hade redan skänkt bort mycket men tog allt jag kunde hitta. Sen vankande jag av och an tills klockan blev 10 så jag kunde åka och köpa det som saknades. Jag köpte regnkläder, fodrade stövlar och ofodrade och lite annat. Sedan åkte jag till Dhl och bad att få en stor kartong och sen direkt hem och packade alla kläder. Jag var nästan lite manisk, det var som att det inte bara gällde ett par stövlar utan att det var på liv och död. Knappt 12 timmar senare var ett paket på väg till mamma och dotter.

Hur många föräldrar tvingas ljuga på förskola och skola? Hur många håller sina barn hemma tills man kunnat ordna fram en vinteroverall eller riktiga skor? Tyvärr alldeles för många. Veronica kanske var den första att få mig att inse problemet men otaliga mail har flödat genom våra kanaler med liknande berättelser sen dess. Ofta handlar det om funktionskläder som är dyra, regnkläder, vinterkläder och lämpliga skor för barn som ska vistas ute flera timmar om dagen.

Veronica fick ett arbete 2014 och jag undrar vem av mig och henne som var gladast. Dock finns hon kvar där ute, hon bär andra namn, annat kön, har en annan bakgrund och kanske tom kommer från ett annat land men varje dag lämnar föräldrar sina barn till förskolan med en klump i magen av rädsla att få den där frågan: Tar du med gummistövlarna i morgon?

Vill du vara med och bidra till att barn får regnkläder eller gummistövlar i höst så donera ett valfritt bidrag till oss och märk det “REGNKLÄDER”:

Swish 123 137 65 24
Bankgiro: 516-8851

Du kan även ge bort regnkläder via vår gåvoshop, då får du även ett fint gåvobevis med din faktura.

http://www.givingpeople.se/produkt/ge-bort-regnklader/

Tack för att just du tog dig tid att läsa detta och tack till Er alla som dagligen engagerar Er för att göra skillnad. Ert engagemang är ovärdeligt.

 

Linda Hellquist, Generalsekreterare Giving People